Se alla program här >>>
I det här programmet diskuterar Mikael Willgert med professor emeritus i etnologi Karl Olov Arnstberg om politikernas kamp om makten och hur maktspelet har gjort att politikerna har tappat kontroll över utvecklingen.
Sverige har alltmer kommit att likna en herrelös vagn som ingen styr eller vet vart den är på väg. En eskalerande otrygghet, ökande brottslighet, klaner som infiltrerar myndigheter och en omfattande migration som öppnar för etniska konflikter. Inget parti har haft denna utveckling på sin agenda men maktspelet har gjort att vi har hamnat där ändå.
I praktiken är det inte folket som styr i Sverige, och då har vi ingen demokrati, konstaterar Karl Olov. Partierna har all makt, och blivande riksdagsledamöter måste skriva under en lojalitetsförsäkran, att man är lojal med den förda partipolitiken.
Vi har ett konstitutionsutskott men det är politiskt styrt, och har inte så stor påverkansmöjlighet. Om vi istället hade en författningsdomstol skulle den stå över och vara oberoende. Den skulle kunna ställa politiker och partier till svars om de missköter sitt ämbete. Det andra vi skulle behöva är beslutande folkomröstningar. Det är ett effektivt sätt att inte ge politiska partier total makt.
Det vi ser i Sverige idag är en omfattande brottslighet, klan-problematik, en befolkningssituation som inte går att hantera, en ekonomi som går bakåt, med mera. Det är en följd av förd politik.En kraftfull politisk ledning hade naturligtvis satt stopp säger Karl Olov. Det finns olika exempel problem som inte verkar gå att lösa. Vi har problemet med svenska pass som köps och säljs på en svart marknad som är väldigt stor, vi har bidragsfusket som är ett enormt problem. Men detta är inte prioriterade frågor på samma sätt som maktspelet. Att få behålla sin maktposition.
Något som är väl känt är att flyktingar slänger sina pass vid gränsen.Men om dessa utgör en blivande väljarbas kanske man inte vill ta i dessa frågor.
Det är svårt att säga om politikerna gör detta avsiktligt. Men i den politiska kompetensen så ingår att säkra landets gränser, och att det inte sker kan bero på inkompetens, eller så finns en avsiktlighet, men i båda fallen är det ett bedrägeri mot det egna folket.
Socialdemokraterna är ett maktparti, och partiets starkaste drivkraft är att behålla makten och kontrollen av ekonomin. Mellan 1996 och 2015 gav Sverige 63 miljarder till Tanzania i bidrag, för att ta ett exempel. Under den närmaste fyraårsperioden ska de få ytterligare 4 miljarder. Socialdemokraterna vill gärna framhålla att Sverige är en humanitär stormakt, och vill göra ett intryck på FN genom att vara en stor bidragsgivare. Detta är svenska skattebetalares pengar, men det verkar de ha glömt bort. Hade vi haft beslutande folkomröstningar hade det inte gått till på det här sättet. Sådant som politiker prioriterar får kosta, men det som folket direkt har behov av hanteras inte med samma frikostighet. Läkartätheten i Sverige för att ta ett exempel, understiger det europeiska snittet ganska rejält. Antalet poliser är också lågt. Det finns fler exempel. När man börjar granska var pengarna går så ser man att prioriteringar och fördelningar inte ligger i linje med vad man kan förvänta sig av en välfärdsstat som beskattar folk så hårt som Sverige gör.
Gymnasielagen gick igenom snabbt. Det politiska maktspelet ledde fram till detta. Konsekvenserna ses som oviktiga, och media ifrågasätter inte detta. Folket de sitter på läktaren och ser på det politiska spelet.
Det är svårt att nå fram till politikerna, de har tillsatt pressekreterare som ”bevakar grinden”. Man svarar inte på vissa frågor. Och man gör skillnad på vem som ställer frågorna. Vi har en politisk korrekthet och en åsiktskorridor där man kan röra sig enbart om man följer spelets regler och inte vidrör vissa frågor.
Men även om vissa problem är kopplade till invandringen, som till exempel bilbränder, då måste man ändå kunna hantera detta problem.
Majoriteten av invandrarna är skötsamma och många är lika illa berörda av utvecklingen som svenskarna. Och vill att problemen ska lösas.
Direktval skulle kunna ändra balansen mellan partierna men förbättrar det demokratin? Möjligen skulle den regionala representativiteten kunna stärkas, men sannolikt inte åstadkomma politiska förändringar.
Jag ser ett land i förfall, säger Karl Olov. Den viktigaste orsaken är att partierna har för mycket makt. Vi får inte det land som folk vill ha.
