Artikel av Tage Tornvall, nätverket Klimatsans
I brist på elektricitet eldar runt en miljard fattiga i Afrika och Asien med kvistar, rötter, buskar och torkad dynga för matlagning och uppvärmning. Det bildar bl. a. giftig kolmonoxid och svart sot.
Kolmonoxid är livsfarlig inomhus och dödade för bara några generationer sedan fattiga svenskar med vedeldning som enda värmekälla.
Sot förs långt med vindar. Från öppna eldar i länderna söder om Himalaya täcker mörkt sot Himalayas glaciärer så att de värms av solsken och smälter på ytan trots minusgrader på hög höjd. (Vatten för bevattning kommer främst från återkommande nederbörd.)
Med elektricitet kan de fattiga byta ut sina öppna eldar mot spisar, kylskåp, värme och belysning. Det kräver ansvarstagande regeringar som förbättrar deras ekonomi och kan producera säkert tillgänglig elektricitet.
För sådan duger inte vind-, sol- eller bioenergi. Det blåser bara ibland och är bara solsken ibland, och odlingsmarken räcker inte för allt biobränsle som skulle behövas.
Då återstår vatten-, kärn- och kolkraft. Få länder har nämnvärt med vattenkraft. Kärnkraft kräver stora investeringar i avancerad teknik. Enklast och billigast är kol, olja och gas, som ger 85 procent av världens befolkning bättre livsvillkor.
Med förbränning följer också livgivande koldioxid till världens växtlighet och grödor. Koldioxid är som bekant inget gift utan växtlighetens livsnödvändiga näring och ger genom fotosyntes atmosfären dess lika livsnödvändiga syre.
Därför bygger främst Kina och Indien nya kolkraftverk. Det ger nödvändig elektricitet för hushållens uppvärmning och mathållning, för företagens energiförsörjning och för samhällets sjuk- och hälsovård, skolor och transporter.
Tege Tornvall, nätverket Klimatsans