Se alla program här >>>
Jan Tullberg, som är docent i företagsekonomi, talar här om bedrägerier som politiker utför mot sina väljare. Dagens politiker är yrkespolitiker som inte har något annat yrke. Tidigare har politiker haft ett civilt yrke och ägnat sig åt politiken på sin fritid. Denna förändring har gradvis skapat en politikerklass med egna intressen, som lever i en egen bubbla, fjärmad från sina väljare.
Jan Tullberg börjar med att presentera ”demokratur”-begreppet, myntat av författaren Vilhelm Moberg. Väljarna får välja representanter i form av politiker (demokratidelen). Politikerna anser sig sedan ha öppet mandat att göra som de vill (diktaturdelen). Politikerna känner sig nu för tiden mer lojala till diverse minoriteter än till majoriteten. Den senare skall i stället uppfostras, då folket påstås lida av diverse fobier så som islamofobi, homofobi, etc.
Jan visar genom opinionsmätningar, utförda av etablerade opinionsinstitut, att det stora folkflertalet helt klart är missnöjda med den politik som de valda partierna genomför. Däremot är det inte helt klart vad som bör göras enligt samma folkflertal. Undersökningar har visat att majoriteten har velat ha mindre invandring under flera decennier. I stället har politikerna ökat volymerna. På samma sätt har majoriteten velat utvisa kriminella utlänningar, medan de flesta i stället fått stanna. Politiken har gått på kontrakurs mot folkviljan.
Men när så politikerna fattar beslut om att fler utlänningar skall utvisas, sker ändå inte så. Tjänstemän inom rättsväsendet bedriver aktivistisk tjänsteutövning, så att utvisningar inte sker i den grad det borde enligt lagstiftningen.
Harry Schein som tillhörde eliten i det svenska samhället, uttryckte sin syn på demokrati så som att ”Den största politiska hälsan är likgiltigheten”. Med det menade han att det är positivt att medborgarna inte engagerar sig mer än på valdagen, och låter politikerna arbeta i fred. Av samma skäl var han även motståndare till folkomröstningar. Harry Schein var inget undantag inom eliten i denna fråga. Jan Tullberg anser att politikerna skall lyssna och agera i linje med vad väljarna tycker. Så kallad responsiv demokrati. Motsatsen, att politiker fattar beslut som går emot folkviljan, saknar legitimitet.
Den nyligen införda samtyckeslagen som kräver bevisning för att någon har försäkrat sig om partnerns önskan om sexuell samvaro, bör gälla även för riksdagen. Följaktligen skall det åligga politiker att bevisa att de säkerställt att politiska reformer och beslut genomförs i linje med väljarnas önskan.
Ett problem med väljarna är dock att dessa inte riktigt uppvisar känslan av att de faktiskt blir lurade av politikerna, även om de i och för sig är missnöjda med den politik sombedrivs. En möjlig förklaring till väljarnas liknöjdhet, inför en politik som de faktiskt inte vill ha, ger Jan Tullberg då han säger att väljarna är vana med ”enklare” frågor så som hur hög skatten skall vara. Sådana frågor har lösts genom kohandel mellan politiker utan väljarnas egentliga insyn. Väljarna måste fås att åter engagera sig i politiken och se till att politikerna inte fattar beslut efter eget tycke.
Tullberg föreslår ett antal ”uppror” som bör genomföras. Och för att underlätta ”upproren” skall rätt opinionsvind användas som draghjälp. För närvarande är det t.ex. lämpligt att intensifiera trycket för att åstadkomma en bättre och mer adekvat kriminalpolitik. Andra lämpliga ”uppror” är också att se till att lagen om hets mot folkgrupp försvinner samt att kommunernas självbestämmanderätt uppehålls så att tvångslagen om migrantbosättning kan ignoreras. Polis samt rättsväsende måste skärpas upp. Feghet och politisk aktivism inom myndigheterna måste bort.
