Se alla program här >>>
I denna onsdagsintervju samtalar Lennart Matikainen med polisen Peter Grannars, som för en del gjort sig känd som segwaypolisen. Peter som arbetar på Södermalms polisdistrikt i Stockholm har även varit med i SvT:s dokumentär ”Polisskolan – 30 år senare”.
Han arbetar nu återigen i yttre tjänst men har tidigare hunnit med att vara både gruppchef, förundersökningsledare och fackligt aktiv. För att ”tömma huvudet” efter arbetet dansar han gärna Salsa.
Det är inte helt ovanligt att poliser efter ett tag formas till att ha ”hjärtefrågor” som de brinner särskilt för. För Peter var ungdomar på glid eller som far illa en sådan fråga. Men han är noga med att understryka att han har sin roll som polis. Gör de något brott så lagför han ungdomarna. Han önskar ett betydligt större engagemang från vuxenvärlden. Skolorna skulle behöva organisera föräldravandringar i större omfattning och på så sätt skulle polisen kunna få en roll i ett samarbete med dessa.
Peter berättar om hur han utvecklades som polis under de första tio åren. Han var med om mycket konstiga situationer och i bland upplevde han det som om det var på film. Bitvis har upplevelserna på jobbet påverkat honom negativt så att han fått huvudverk och stressymptom, som han först inte kunde koppla till tjänsten. Gradvis hårdnade han och blev mer cynisk som en försvarsmekanism för att klara jobbet. Idag har det hela balanserats för hans del. Men Peter Grannars har flera kollegor som blivit sjuka på olika sätt där grundorsaken varit stress.
När Peter arbetade som gruppchef upplevde han att det saknades ett nätverk på den nivån, där man kunde tala fritt. Att inte få tillfälle att göra det leder till att man behåller känslor och frågeställningar inombords och detta leder till stress. Där har polisorganisationen lite att jobba med säger han. Efter polismyndighetens omorganisationen 2015 har det blivit så att chefer när de tillsätts får ett relativt kort förordnande. Det gör att de i vissa fall för att visa framfötterna ”tar ut sig” under sitt förordnande. Å andra sidan finns det vissa fördelar då det gör klart att cheferna inte kan sova sig igenom sitt förordnande.
Som områdespolis ska man vara tillgänglig för människor man möter på gatan. Varje pass som Peter arbetar känner han att de får positiv respons. Men det händer också att de möter människor som inte är positiva till polisens arbete. Det är något som Peter uppskattar ändå, så länge kritiken utdelas på ett konstruktivt sätt. I de allra flesta fall skiljs man då med en större förståelse för varandra än tidigare.
När Peter får frågan om vad han tycker om myndighetens omorganisation har han ingen direkt åsikt om den. En sak som ligger på plussidan är att man kan kraftsamla för en särskild uppgift mer än förut. En sak som han observerat är dock att eftersom man tagit bort en chefsnivå så blir nu trycket på mellanchefer väldigt högt. Eftersom Peter återgått till yttre tjänst kan han jämföra med hur den tjänsten var när han var yngre. Förr hade en polis större mandat att agera efter eget beslut. Idag måste man som polis kontakta överordnad för ganska bagatellartade saker, något som Peter kan tycka är lite krystat. Utbildningen som man genomgår är ganska omfattande och då skulle man kunna lita på att poliser är kompetenta att fatta egna beslut i yttre tjänst menar han.
Stödet till polisen från de goda krafterna finns där säger Peter, men ibland tycker han att de skulle tala ut oftare. Det är lätt att de som i allmänhet ogillar polisen är de som hörs högst. Det var också skönt när rikspolischef Anders Thornberg på ett ärligt sätt talade ut i media hur situationen verkligen ser är säger han. Det är något han även hört från andra poliser att de känt.
