Lördagsintervju 75 - Ekonom Staffan Wennberg om Parisavtalet "Världens dyraste avtal"

Riksrevisionen kom med sin rapport den 13 februari i år där de riktar skarp kritik mot regeringens klimatpolitik. Politiken är inte effektiv och stödet till elbilar är nästan bortkastat i jämförelse med om åtgärder i stället sker i utlandet, vilket är 100 gånger så effektivt.

I denna lördagsintervju får vi möta ekonom Staffan Wennberg som har granskat Parisavtalet. Parisavtalet har kallats världens dyraste avtal men kommer endast sänka den globala temperaturen med en tjugondels grad enligt forskaren dr Björn Lomborg.

Staffan Wennberg berättar i programmet att regeringens planer med elbilar inte alls svarar mot planer på ny elproduktion och ett elnät som kan transportera elen till bilägarna.

Sveriges utsläpp av koldioxid är någon promille av världens samlade utsläpp. Ökningen av utsläppen i Kina och Indien sker så snabbt att ett fåtal veckors ökning svarar mot Sveriges hela utsläpp.

Staffan Wennberg berättar också att Sverige kan komma att ta på sig en betydande andel av de pengar USA skulle ha betalat enligt Parisavtalet och som Trump har sagt nej till.

Regeringen planerar att Sverige ska betala mellan 12 och 20 miljarder kr per år till en klimatfond som administreras av FN. Han berättar också att vi enligt avtalet ska ge ifrån oss teknik inom energiområdet till andra länder.

Totalt handlar Sveriges kostnad om uppemot 600 miljarder utan att ge oss någonting av värde tillbaka. Dessutom tillkommer omställningskostnader som är ännu större.

Ekonom Staffan Wennberg har en bakgrund från internationella och svenska bolag. Han var under en tid marknadschef på Bonnier Tidskrifter AB (numera Bonnier Magazines & Brands). När han var ung reste han som fotograf och fotograferade bland andra Maurice Strong under Stockholms miljökonferens 1972, då han varnade för att vi hade bara 10 år på oss. Maurice arbetade för Rockefeller och gjorde sig likt honom en förmögenhet på olja.

Parisavtalet är utformat så att de ”rika” länderna får betala uppemot 30.000 miljarder kronor under 30 år medan ett antal stora länder, likt Kina, inte behöver göra mycket alls. Det är 26 länder av 200 som ska betala. Staffan menar att Parisavtalet innebär ett stort kliv mot en globalistisk kontroll av världsekonomin.

När Sveriges riksdag skulle godkänna avtalet gjordes detta under forcerade former där nödvändig tid för remiss eller debatt inte gavs. Under voteringen röstade alla riksdagsledamöter för, men enligt Wennberg visste förmodligen de flesta av dem inte vad avtalet innebar.

I Sverige har beslutats att Parisavtalet ska omsättas till Svensk lagstiftning, vilket bland annat innebär att vi ska ha ett ”noll-utsläpp” år 2045. Avtalet i sig sägs vara icke bindande, men Sverige har alltså självt tagit på sig att låta det bli så. Sverige tillhör den gruppen av länder som kommer att få betala. Det svenska undertecknandet blev förevigat då endast kvinnliga politiker står uppställda och klimatminister och tillika vice statsminister Isabella Lövin håller i pennan.

De länder som skall betala enligt avtalet ska tillsammans bidraga med 100 miljarder dollar, alltså ungefär tusen miljarder kronor, årligen. Sveriges andel av betalningarna handlar om en årlig kostnad av 12-20 miljarder kronor, beroende på vi ska kompensera USA:s uteblivna betalningar eller inte. Avtalet syftar fram till år 2050.

De av olika länder inbetalda pengar kommer att hanteras av en FN-stab i Sydkorea som har givits diplomatisk immunitet. Staffan tänker att upplägget kan ha varit en avskedsgåva till förre FN ambassadören Ban-Ki Moon Tanken är, berättar Staffan, att pengarna ska användas i de olika mottagarländerna till olika infrastruktursatsningar som antingen syftar till att motverka koldioxidutsläpp eller till att dämpa effekterna därav. En del av dessa länder har i utspel klargjort att de ser dessa pengar som en sort ”bot” som betalande länder skall utföra till mottagarländerna då de har haft det orättvist bra.

Ganska paradoxalt blir avtalets omfattning när man ser till prognosen för utsläpp av koldioxid; Sverige ska som tidigare nämnts gå mot noll-utsläpp 2045 och samtidigt betala mycket pengar. Å andra sidan är ett land som Kina, där det byggs 1000 kolkraftverk om året, ett mottagarland. Att Kinas politiker tycker avtalet är bra är inte svårt att förstå, men hur tänker Sveriges politiker?