Se alla program här >>>
I detta program ger professor emeritus i etnologi Karl-Olov Arnstberg sin bild av vad svenskhet och svensk kultur är. Överraskande konstaterar han att några av våra tydligaste särdrag är Sveriges mycket framstående ingenjörskonst och system för att skapa ordning.
Den ständiga frågan som ofta kommer upp är om det finns något som är svenskt. Nu för tiden är ju inte klädstil något som särskiljer moderna i-länder. Möjligen kanske svenskar bär slips mer sällan än andra. Sedan 30-talet önskan att byta ut gamla möbler till rena design möbler med stål etc.
Karl-Olov säger att vi har en självbild som världens modernaste folk. Vi var extremt snabba med att förändra oss från ett fattigt land i Europas utkant till att bli ett modernt välfärdsland. Svenskarna har utmärkt sig som ett ingenjörsland trots sin litenhet. Vår industri och tekniska utveckling har verkligen utmärkt sig i jämförelse med andra länder.
Traditioner är inget som hyllas i Sverige. Svensken bejakar i allmänhet inte begreppet svenskhet, i alla fall inte öppet. Ett exempel på detta är Mona Sahlins ökända uttalande om att svenskar saknar kultur till skillnad från t.ex. kurder.
Den svenska ingenjörsandan kan ha många rötter bl.a. vår mångåriga gruvnäring samt bruket av järnmalm för främst den svenska krigsmakten. Arnstberg menar att efter den svenska stormaktstiden blev Sverige allt mer homogent och med få inrikeskonflikter. Detta ledde till att en stor energi kunde läggas på entreprenörskap och teknikutveckling.
Även den lutherskt protestantiska tron på strävsamhet har påverkat oss. Likaså att landet inte har varit feodalt styrt utan i stället haft en stark bondeklass. Det har funnits en stolthet över det svenska, vi har gillat det egna. Därför blir det paradoxalt hur vi efter andra världskriget helt överger det patriotiska tänkandet till att tillhöra de minst nationalistiska länderna i världen. Det finns dock en dold självmedvetenhet, att man ändå är stolt över att man är svensk. Detta kommer ofta fram utan att svensken själv är medveten om det.
I Sverige var vi tidigt ute med tryckfrihet och folkbokföring. Innan Axel Oxenstiernas reformer var vi likt resten av Europa ganska ostrukturerade och fattiga. Krigsmakten krävde ordning och struktur. Prästerna skötte folkbokföringen. Vi har tidigt haft ett ämbetsmannaskap. Arnstberg talar om hur Olof Palme senare förstärkte staten i Sverige med höjda skatter och ökade områden för staten att bestämma över. Den starka staten är dock ovillig att låta medborgarna vara med och bestämma. Att staten har kunnat expandera har aldrig medborgarna tillfrågats om de gillar. Inte heller har folket tillfrågats om invandringspolitiken.
I modern tid har synen på ämbetsmännens uppdrag ändrats i och med förändringen av lagarna som reglerar tjänstemannaansvaret. Politisk aktivism har kunnat smyga sig in i myndigheter. Svenskarna har länge stillatigande bara tittat på när deras rättigheter och välfärd tagits ifrån dem. En stor anledning till att detta kunnat ske är just det ovanligt stora förtroende som svenskarna hyst till sina ledare.
Lite sorgligt kan K-O Arnstberg konstatera att den duktiga staten som tagit hand om oss också gjort oss passiva. Så när sedan politikerna ändrar beteende till att svika oss svenskar till förmån för andra folk så reagerar vi inte så som vi borde.
Under socialdemokratin utvecklas ett mellanläge mellan ren kapitalism och kommunism i Sverige, den s.k. ”tredje vägen”. Denna modell leder till ett ganska friktionsfritt samarbete på arbetsmarknaden, som i sin tur leder till ett gott klimat för entreprenörskap.
Svenskars saklighet i affärslivet kan ibland vara mindre lyckat. Utan att förstå att det sociala samspelet ser annorlunda ut i andra delar av världen uppstår lätt konflikter. På samma gång som svenskar ser på andra kulturer som vackrare än den torftiga egna, är man helt övertygad om att sitt egna svenska beteende är gångbart överallt på jorden.
